måndag 22 november 2010

Day 09 – Your beliefs

Åh Gud jag vet inte varför jag bestämt mig för att skriva följande för jag tycker fortfarande att det är sjukt pinsamt, trots att det gått elva år sen det hände.

På sätt och vis kanske det började när jag som liten gick på Kyrkans barntimmar. Där fick jag lära mig om Jesus och Gud.
Jag hade väldigt stark barnatro. För mig var det lika självklart att Gud fanns som att mina dagiskompisar fanns. När jag ritade teckningar av min familj med mamma, pappa, mig själv och mina systrar så ritade jag alltid även en man i särk och stort vit skägg. Det var Gud. Morfar och farfar som jag aldrig hade träffat i en och samma person, antar jag.

I högstadiet började jag få panikattacker. De kunde vara hela dagar åt gången och tillslut hade jag dem varje dag. Det här sabbade mina tonår en hel del för allt kretsade kring panikångesten.

När jag gick andra året i gymnasiet så fick jag tillslut medicin och det gjorde att jag först som 17-åring kunde få vara en normal tonåring. Att vara en normal tonåring är ju ett helvete för de flesta, och det var inget undantag för mig.

Jag blev riktigt kär i en tjej för första gången. Katastrof.

Hon var inte särskilt intresserad av mig, utan hon var nog bara rent allmänt en kärleksfull person och väldigt kramig av sig. Hennes familj var likadan (men dem gillade jag bara).

Vi gick i samma klass, så ofta var vi rätt nära varandra fysiskt genom kramar och hon brukade hålla mig i handen. Det var inte som att jag blev kär i henne på direkten. I början tyckte jag det bara var väldigt spännande med allt det där. Enda gången vi pussades var när vi var fulla på en klassresa till Gotland, men den var mer som en sån puss man ger en kompis.

Jag började bli lite desperat kring att hon inte ville ha mig så som jag ville ha henne. Sommarlovet mellan andra och tredje ring närmade sig dessutom vilket spädde på min desperation, och desperata tonårskillar (även äldre har jag märkt) har en tendens att... flippa. Och som jag flippade!

Grejen var nämligen att hon var Jehovas Vittne.

Vid det här laget hade jag för länge sen fattat att Gud inte fanns. Att det var hittepå precis som rosa enhörningar och flygande spagettimonster, men Gud var en möjlighet för mig att få vara med henne även under sommarlovet.

Så vad gjorde jag? Jag frågade om hon kunde berätta mer om sin tro. Sina beliefs. Hon bokade in mig på ett möte med henne och hennes storebror hemma hos dem. På nåt vis gick jag med på att börja studera Bibeln med hennes bror som handledare en gång i veckan. Han var vad Sällskapet Vakttornet kallar för pionjär, vilket är en person som mer eller mindre har som heltidsjobb att missionera. Mitt studerande med honom ledde till att jag gick på mitt första möte i Rikets sal. Alla var så sjukt trevliga i församlingen. Alltså genuint. Det kändes inte påklistrat, utan det kändes verkligen som att de var en stor lycklig familj. Jag som hade haft en massa ångestproblem och känt mig ensam under nästan hela min uppväxt blev totalt överrumplad av deras värme. Det dröjde inte alls länge förrän jag gick på tre möten i veckan. Jag åkte till och med på en stor sammankomst i en ombyggd hockeyhall som Vakttornet ägde. Mellan varje möte så lästa jag en massa av deras böcker och självklart tidskrifterna Vakttornet och Vakna. De andra i församlingen bjöd ofta med mig på grejer som middagar, fester och allmänt häng, så all min tid kretsade kring det här. Det fanns ingen tid för reflektion över huvud taget. Allt gick så fort.

Min hemmasituation var rätt jobbig också, eftersom ingen i min familj gillade det jag höll på mig, så jag hade börjat isolera mig rätt mycket från dem. Det är ju precis det som Vakttornet och andra liknande organisationer vill ska hända. Säg upp din familj och gamla vänner och bind allt du har i ditt liv till oss. På så vis kommer det bli extremt svårt att bryta sig loss sen, för då kommer man inte ha någon kvar.

Sommarlovet tog slut och skolan började igen. Jag fortsatte med allt det där Jehova-grejset i några månader, men det var svårt att hålla på med allt det där samtidigt som jag träffade mina vanliga klasskompisar. Jag försökte försvara min nya tro, men märkte mer och mer hur jag ljög för mig själv. Min besatthet av den där tjejen hade dessutom avtagit eftersom jag hade fullt upp med att svälja allt Vakttornet tryckte i mig. Jag började må riktigt ordenligt dåligt över allt. För att hålla förvirringen borta grävde jag mig allt djupare ner i alla böcker och möten.

En dag bröt min bästa kompis ihop framför mig i skolkorridoren. Hon orkade inte se mig på det här viset. Hon saknade den jag brukade vara. Jag började gråta och det var som att allt släppte. Jag bestämde mig på direkten att aldrig mer ha med Jehovas Vittnen eller Vakttornet att göra igen. Jag ringde dem inte och sa att jag hoppade av eller nåt sånt. Hennes bror ringde mig en gång efter nån månad och undrade varför jag inte kommit och studerat Bibeln med honom och jag sa att jag inte ville längre och det var allt. Efter det slutade alla i församlingen att hälsa på mig om jag träffade på dem på stan.

Det var som att jag aldrig hade existerat. Som om jag var en rosa enhörning, ett flygande spagettimonster. Som om jag var Gud.

2 kommentarer:

  1. snyggt skrivet och väldigt intressant.
    Jag har på senaste tiden börjat intala mig själv att jag ur en objektiv ateistisk synvinkel totaldiggar islam (minus kvinnoförakt). Jag tror att jag rent mentalt försöker ställa mig in hos mina potentiella framtida svärföräldrar. Fast de är inte ens särskilt religiösa. Jag vill bara att de ska gilla mig trots att jag är europé.

    SvaraRadera
  2. @ Ylva: Kärnan i de flesta religioner är väl trots allt i slutändan ett övergripande kärleksbudskap och erbjudande av ett slags social gemenskap. Därutöver är kanske det mesta olika ritualer och klädedräkter (metafor). Tyvärr, när folk diskuterar religion tycks det oftast vara mera intressant att diskutera klädedräkten än kärnan. Huruvida islam EGENTLIGEN är en mera kvinnoföraktande religion än andra skall jag kanske inte ge mig in på att diskutera alltför vidlyftigt då jag nog vet för lite i frågan. Men jag tycker mig ändå ha förstått att en del av det som många ser som kvinnoförtryckande symbolik inom islam egentligen har till syfte att minska objektifierandet av kvinnan, vilket väl kan sägas vara en positiv strävan i sig och något som t.o.m eftersträvas ibland västerländsk feminism?

    Kent

    SvaraRadera