onsdag 6 oktober 2010

Den enorma fattigdomen



I Stockholm ser man ju tiggare och hemlösa dagligen. De har oftast mat för dagen, alkohol för dagen och knark för dagen. Det finns skyddsnät i vårt samhälle, även om de inte fångar upp precis alla så bra som möjligt.

I Indien vet jag inte riktigt hur det är med den saken. Jag såg barn ligga på magen på gatan och låta som döende djur. Små flickor som kommer och tar en i handen och pekar på sin mage. Hungriga. Utsatta. Jag såg en liten pojke, kanske fem år gammal bara, stå vid en vägkorsning med små plastsnurror i handen som han sålde. Jag såg honom bli slagen av en äldre upprörd kvinna som också hade sådana plastsnurror. Jag såg en ung mamma med en avhuggen hand amma sin bebis i gatsmutsen. Jag såg en man utan ben kräla över en bro. En pojke i tiorsåldern sitta på en trappa utanför ett varuhus. Hans överkropp hade ett stort ärr efter frätande syra. Jag tittade bort så mycket jag kunde. Försökte tänka på annat.

Jag satt på ett kafé och åt lunch en dag. Utanför stod en man med kryckor och de smalaste och skevaste ben jag sett och stirrade på mig. Jag har inte mycket, men jag har så mycket mer än han. Jag kan inte köpa de dyraste kläderna eller gå på de finaste restaurangerna, men jag går aldrig hungrig. Har jag inte råd med hyran kan jag låna av mamma och pappa. Om allt skiter sig så finns det socialbidrag. För dem är det en kamp mot döden. Varje dag. Och jag? Jag gör inget för dem.

4 kommentarer:

  1. Jag vet inte mycket om Indien och hur det funkar där, men i Kina rövar organiserade brottslingar bort barn, som de sedan stympar, knäcker benen på m.m.
    Sedan måste barnen tigga åt ligorna så länge de lever, de får inte behålla mycket av vad de tigger ihop, vilket iofs gör det lättare att låta bli att ge något.
    Man blir inte så överlycklig av att tänka på sånt...

    SvaraRadera
  2. Att göra någonting på plats är väl skitsvårt, när man bara är där ett litet tag och tittar och droppar in små summor i ett stort, icke-fungerande system. Det hjälper ju inte ens de få människor man har möjlighet att göra något för någon lång tid. Men att ägna sig helt åt att hjälpa andra människor orkar väl väldigt få.

    Å andra sidan, om man kollar på sfi och söker på "indien" så finns det i alla fall minst två organisationer med höga nyckeltal som arbetar på en mer eller mindre strukturell nivå. Man kan ju alltid försöka stödja långsiktiga projekt för att arbeta mot fattigdom.

    SvaraRadera
  3. mohsart: Jo, så verkar det vara där med. I Stockholm ser man tiggare som går med en krycka väldigt demonstrativt, men det är inte alls på samma nivå. Om ett barn skulle ligga på marken och kräla skulle nog myndigheterna vara där rätt snabbt (om det upptäcks).

    Valentin: Jo, det finns ju massor av organisationer som arbetar där. Jag besökte en bland annat, men problemet verkar vara att det sällan finns en långsiktig plan, eftersom man får pengar för vissa projekt men inte att organisationerna är garanterade pengar i typ 100 år framöver.

    Sen har delstaterna matprogram där ris och annat delas ut till fattiga.

    SvaraRadera
  4. Jag gillar mikrolån. De gör kanske inte så mycket direkt för de mest utsatta men det känns ändå som ett långsiktigt sätt att hjälpa, genom att höja välståndet på gräsrotsnivå och dessutom ge världen en puff i rätt riktning. Om jag hjälper någon i ett U-land till ett bättre liv kanske den personen hjälper någon i sin närhet till ett bättre liv? Vet inte, men jag intalar mig att det är så.

    www.Kiva.org om du är sugen :-)

    SvaraRadera