fredag 22 oktober 2010

Menar jag att kvinnor ska stå vid spisen? Vad är fel med mig?

Det förra inlägget var inte alls det jag hade tänk skriva idag, så bortse från det!

Idag var jag och fikade med två kompisar i Liljeholms Torget eller vad det nu heter. Varje gång jag är där så tänker jag "aha, är det så centrumet heter" och så lyfter jag mitt pekfinger mot skyn som att jag fått världens jävla uppenbarelse. Sen glömmer jag bort vad stället heter. Men jag tror det heter Liljehols Torgen just nu.

MEN DET ÄR INTE DET DET HÄR INLÄGGET SKA HANDLA OM.

Nej, just det. Jo, efter fikan, som var en salamismörgås och en kopp Earl Grey (utalat ööörl greeej, ni vet lite som när man ska spy) för 77 kronor (alltså teet kostade 25 spänn. Det var varmt vatten med en påse i. WTF Waynes, har du en massa underhåll att betala eller vad är dealen?)... Efter fikat så träffade vi på en gammal klasskompis till min kompis. Hon hade rätt nyligen slutat vara mammaledig och nu startat upp en konstnärlig verksamhet. Hon har sin ateljé i samma hus som hon och hennes familj bor i vilket var otroligt praktiskt för då kunde hon ha mer tid med sina barn som var två übersöta små pojkar på två respektive fyra år. Den här kvinnan som kanske var 40 bast sände ut en sån där skön energi som man sällan stöter på. Det kändes som att jag kunde prata om vad som helst med henne för hon öppnade upp sig för oss, och jag hade aldrig träffat henne innan. Otroligt avväpnande. Jag sänkte mina murar på direkten.

Så allt var härligt och fint, vilket ledde till att jag försökte undersöka lite det här med hur hon klarade sig med två barn och nystartad konstnärlig verksamhet, för hon sa att hon inte drog in några större summor ännu. Det var ju så klart hennes man. Det är ju inget fel med det, för innan barnen hade kommit hade hon jobbat väldigt hårt och tjänat in pengarna. Mannen jobbade också inom kulturbranschen men inom en del som var betydligt mer lönsam, men som också innebar att han var borta väldigt mycket på olika jobb. Jag ville inte lägga mig i för mycket, men jag ville ändå kolla lite med henne hur hon tyckte det funkade, och hon svarade att det är ju hon som har det bra, eftersom hon får mer tid med barnen än vad han får.

Det där tycker jag är så svårt läge. För vad ska man göra liksom. Ena föräldern är den som drar in pengarna, och oftast är det ju mannen som är den som gör det eftersom män tjänar mer än kvinnor. Eftersom han dessutom tjänar så bra att hon egentligen inte behöver arbeta så är det väl egentligen (ja, jag skrev egentligen två gånger i den här meningen) väldigt coolt att hon kan få mer tid för barnen och för att leva sin dröm som konstnär? Jag menar, varför ska båda jobba om det inte behövs? Och ta hand om två kids är ju värsta tunga jobbet.

Hmm, det här känns inte som det jag hade tänkt skriva. Är jag för nån slags gammal hemmafru-idé? Nä, det är jag ju inte. Eller jag skulle gärna vara hemmafru och ha en kvinna som försörjde mig och våra barn och så skulle jag kunna ta hand om dem, fast jag som är uppfostrat på kommunalt dagis vill ju att mina barn ska vara med om samma fantastiska chans till att lära sig de sociala spelreglerna som att torka av sitt snor på tröjärmen och annat spännande man kan lära sig i förskolan. JAG ÄR INTE IRONISK OM DETTA MED DAGIS.

Problemet är ju som sagt att det ofta är männen som tjänar mest, och allvarligt, de flesta vill nog jobba ändå. Det är viktigt att göra rätt för sig och om man är den i förhållandet som inte jobbar så kommer man av andra att ses som en lägre stående medborgare. Kanske är det skillnad i översta överklassen eller nåt. Vad vet jag. Jag har aldrig pratat med någon från den sfären.

Hursomhelst, hon, denna kvinna som jag tyckte så mycket om på direkten, verkade ha det bra med sin familj och jag önskar dem all lycka i världen.

Nu ska jag gå och ta en öl för det verkar som att jag behöver en.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar