torsdag 21 oktober 2010

Blondinbella och Nils har gjort slut

Blondinbella fyller år idag och igår tog det slut mellan henne och Nils. De var tillsammans i tre år. Jag blev ledsen på riktigt när jag hörde det. Jag har insett att jag är jävligt heteronormativ. Varför måste folk göra slut hela tiden? Kan man inte bara vara så där härligt kär för evigt? Eller åtminstone låtsas?

Jag gillar konceptet med att vara två som hör ihop. Inte att man måste bo tillsammans eller så, men att man har nån som man kan hänga med och som man älskar och som man vet kommer ta hand om en när man är förkyld och som man kan åka på semester med eller ligga och kolla på teve en hel söndag och bara gosa med. För mig ger det en ro att kunna göra andra saker också. Hänga med kompisar eller vara själv några dagar i veckan och pyssla med mina grejer. I perioder vill jag verkligen vara som en igel som sitter fast i den andre och umgås dygnet runt, men det slutar rätt ofta i att man blir jäkligt less på varandra och måste vara ifrån varandra ett tag.

Men med tanke på förra inlägget så är det hela processen att ta sig dit som gör mig alldeles trött. Att hitta någon. Att genomgå alla ritualer och faser innan man kan bli ihop. Att sen vänta ett helt år innan relationen blivit tillsoftad så att man kan ta det lugnt på ett helt annat sätt än i början.

Och så redan när tanken kommer så långt blir jag stressad, eftersom de tre förhållanden jag haft samtliga varat i ungefär 2 år. Så när första året gått då de flesta relationer levt på den där kemiska kärleken vi har med oss från stenåldern så har jag bara ett år kvar innan jag måste möta samma öde som Blondinbella och Nils.
Jag är less på att det är så. Det känns poänglöst att vara singel i nåt år och sen ihop i två år och sen vara singel i nåt år och så vidare tills jag är 79 år och enligt statistiken dör. Vad är det för kul tillvaro?

Sen kanske jag lyckas vara ihop med någon i mer än två år, men känslan av att inga längre kan hålla ihop resten av livet, utan att alla relationer kommer att ta slut förr eller senare är så överhängande. Jag kan inte sluta tänka på att den tjej jag nån gång kommer att träffa och bli hopplöst förälskad i och ha ett förhållande med kommer lämna mig, eller att jag kommer lämna henne. För att det blir för svårt eller för att kärleken tar slut. Hon kommer ju vara helt fucking fantastisk men ändå kommer det ju vara dömt till att en dag bara rasa ihop.

Och jag tänker det om andra par som jag träffar och känner. De köper lägenheter ihop och skaffar barn och gifter sig och allt som jag tycker är rätt fint egentligen. Men jag kan inte låta bli att tänka att de bäddar för att det kommer bli jobbigt att deala om hur den där lägenheten skall säljas, hur vårdnaden av barnen ska delas upp och den ofrånkomliga skilsmässan. Döden döden döden. Det drabbar oss alla. Ingen går fri längre. Kan vi moderna svenskar hålla ihop? Och de som gör det, är det något fel i deras hjärnor? Nöjer de sig med det de har, eller vad är grejen? Jag är så otroligt avundsjuk på de som klarar det. Att hålla ihop. Att vara snälla mot varandra. Att få det att fungera.

3 kommentarer:

  1. Har precis samma funderingar som du. Hatar den där mellanprocessen.

    SvaraRadera
  2. Jag läste någonstans att nu för tiden är kärlek det enda som kan hålla ihop en relation. Förr i tiden BEHÖVDE man varandra. Mannen behövde en kvinna och kvinnan behövde en man. Nu är det inte så länge. Nu är kärleken det enda man har att bygga på. DET skrämmer mig. Att man måste vara typ-kär resten av livet för att inte bli ännu ett av alla de där paren som inte kunde hålla vad de en gång lovade varandra.

    Å andra sidan händer det. Mina föräldrar har varit gifta i 30 år och alla som träffat dem, även sådana som har föräldrar som fortfarande lever ihop, förundras över hur välsynkade mina föräldrar är. Jag har aldrig sett dem bråka. Jag är säker på att de aldrig bråkar. Någon gång har den ena snäst lite åt den andra men aldrig mer än så. Min kille och jag har försökt analysera vad mina föräldrar gör som funkar så bra. Det bästa och mest konkreta vi kommit fram till är att de är så prestigelösa mot varandra. De lyssnar alltid på varandra, det är aldrig någon som har rätt och aldrig någon som har fel. Aldrig någon som vinner eller förlorar. De unnar varandra att ha sina egenheter. Det märks att mamma tycker att vissa av pappas egenhet är skitlöjliga och tvärt om, men så rycker de på axlarna, fnissar lite och låter den andra vara som han/hon är. Inget att bråka om, liksom.

    Ehm, jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det, men så är det i alla fall.

    SvaraRadera
  3. Mina föräldrar har varit ihop i 40 år! De har ju tre barn ihop (varav jag råkar vara ett) och ett gäng barnbarn som de är engagerade i. Så just att man har barn ihop tror jag kan hjälpa en hel del. Men annars håller jag med om att numera hänger så mycket på kärleken, och det är ju svårt att hålla den fräsch och spännande resten av livet. Sen har jag varit ihop med tjejer som inte direkt haft något riktigt förhållande innan, utan jag har varit den första pojkvännen, och det tror jag spelar in en massa. Det är liksom inte meningen att ens första förhållande ska hålla, utan det är mer till för att man ska lära sig lite om vad som funkar och vad som inte funkar.

    Om man får ihop det med nån som haft nån lite längre relation tidigare så kanske det är lättare att få det att funka för den har mer erfarenhet och vet vad det innebär att vara dels i en relation, men även hur det är att vara singel.

    Alltså, jag hatar verkligen att vara singel. Det kände jag riktigt starkt redan som tonåring. Men i den kulturen som vi omger oss med så känns det som att det är något fult att vilja vara i ett förhållande och att inte palla att vara singel. Att man stämplas som desperat. Men jag är samtidigt superkräsen och kan inte bli tillsammans med vem som helst. Det är så mycket som måste stämma för att det ska funka och sen ännu mer som måste stämma för att man ska kunna hålla ihop efter att man väl blivit tillsammans. Det känns helt oöverstigligt.

    SvaraRadera