lördag 18 september 2010

Sverige mitt hjärta

Sverige älskade land. Mitt hjärta blöder för dig. Du har gett mig så mycket och jag har gett så lite tillbaka.

Det är flera av dina barn som vill slita sönder dig i stycken och sälja slamsorna till gamar. De säger att det är bättre att vi inte behåller dig. Att privata företag kan ta hand om dig bättre än vad vi kan. Att du måste "effektiviseras".

Vi har sett effektiviseringen på våra arbetsplatser. Vi har sett älskade kollegor förlora sina jobb. Jag har själv sett vuxna människor stå och gråta öppet när de packar ihop sina privata saker i lådor av kartong på kontoret.

Det är så här flera av mina bröder och systrar vill att du ska drivas. Som ett McDonalds där kostnaden för oss medborgare hela tiden måste hållas nere till förmån för snabba vinster till aktieägare.

En slags socialdarwinistisk vision där den mest lämpade överlever och där andra helt enkelt får dö ut. Där mina andra bröder och systrar inte längre får finnas. Där de är mindre värda för att de inte har råd att köpa sig ett hem. Inte har råd att vara sjuka. Inte har råd med samma utbildning till sina barn som vi alla så länge haft samma rätt till. Där ojämlikhet och ojämställdhet ska föda våra barn och våra relationer till varandra.

Ett mindre öppet samhälle där trygghet är samma sak som säkerhetsdörrar, övervakningskameror, fler poliser, fler vaktbolag, mer misstänksamhet mot sina grannar. Ett samhälle där vi segregerar oss ännu mer och isolerar oss från varandra. Jag hör mina bröder och systrar prata om det redan nu, "Varför går de inte med på en ombildning i grannhuset? Det skulle öka värdet på vårt hus" och så slutar man hälsa på varandra. Pengar. Ständigt på grund av dessa pengar.

Mina giriga bröder och systrar tror att pengar är det som driver människor framåt. Att man behöver en morot i form av några kronor till i månaden. Pengar som man kan lägga på dyrare skor. En dyrare teve. En dyrare klocka. Mer konsumtion. Mer miljöförstöring. Kanske inte här, men i något annat land, tänker de. Och ja, jag behöver ju faktiskt den där klockan för den matchar min märkeskostym bättre än min andra klocka.

Samtidigt rinner tiden ut för mina andra bröder och systrar. De som kanske inte ens äger en kostym. De som aldrig kommit in i de sammanhangen där ett sådant plagg behövs. De som stängs ute.

Älskade Sverige. Det är med sorg i mitt hjärta jag ser hur vi, dina barn, vänder oss mot varandra. Hur mitt förakt för mina syskon som inte vill att du ska vara vårt land tillsammans växer. Hur jag skäms för dem. Hur jag skäms för att jag skäms. Det pinsamma i att vi köper ekologisk mjölk till vårt Krav-märkta kaffe samtidigt som vi inte kan se det hemlösa syskonet på gatan i ögonen för att vi vet att vi är delaktiga i hans eller hennes fortsatta tragedi. Jag hör ordet solidaritet klinga falskt i vinden. Vi har glömt innebörden av ordet.

Imorgon går vi till ett historiskt val. Vi har möjligheten att rösta in en regering som inte bara består av makthungriga socialdemokrater. De har äntligen öppnat för Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Högervridningen som präglat Sveriges socialdemokratiska arbetareparti så länge kan nu stoppas. Vi kan rösta rödgrönt på riktigt.

Älskade fosterland. Mitt hjärta tillhör dig för evigt.

1 kommentar: