tisdag 14 september 2010

Psykiskt sjuk

Det är någon gång 2003 och jag är 22 år gammal.

Jag minns inte längre när det tog slut med Anna. Var det en månad sen eller ett år? Vi har varit på Åhléns vid Odenplan och köpt Sagan om de två tornen-boxen. Jag frågar om jag kan låna 40 spänn av henne för att köpa en Dragon Ball-pocket. Hon säger nej och jag förstår inte varför. Hon säger att hon ska till sin syster för att julpyssla. Vi åker en bit på vägen tillsammans till Gullmarsplan där vi går av. Jag kysser henne länge. Något är fel, men jag förtränger det snabbt och vi skiljs åt på perrongen.

Jag åker hem till hennes lägenhet för att tjuvkolla på filmen, men somnar innan de hinner till skyddet i Helm's Deep. Jag vaknar av att hon låser upp dörren. Hon väntar i hallen i evighetssekunder. Jag går upp ur soffan och in till hallen. Där står hon som om hon håller i tunga kassar. Hon börjar gråta och jag blir så himla rädd. "Älskade, vad är det?" frågar jag samtidigt som jag försökte falla in i henne. Hon säger något som jag antingen raderat eller censurerat så hårt att jag inte kan återberätta det. Jag vet att jag lägger mig ner och gråter. Sparkar med benen och slår med armarna i sängen. Hon har träffat en annan och slutet har nåt oss.

Annas mamma kommer och hämtar mig med sin lilla Toyota. Hon kör mig till mina föräldrar.

Tiden börjar gå. Jag lär mig att vakna på morgonen. Äta frukost. Borsta tänderna. Duscha. Klä på mig. Gå till skolan. Gå hem. Vänta. Sova. Börja om igen nästa dag med samma rutin. Jag skrattar ibland, men ingen köper det.

Vi träffas dagen innan juldagen som vänner för att handla julklappar på Åhléns vid T-Centralen. Hon säger att det är så otroligt skönt att vi kan umgås på det här sättet. Avslappnat. Jag blir mer och mer stressad över att tiden går. Att vi snart måste skiljas åt igen. Anna.

Jag. Jag hjälper henne att lägga sin plånbok i hennes ryggsäck och rör samtidigt vid hennes långa bruna hår som täcker det stora facket. Hon ryggar undan.

Vi går genom tunnelbanespärrarna och åker ner till perrongen. Jag frågar om jag får krama henne och hon går med på det. Jag kramar henne hårdare och hårdare. Först utanpå vinterkappan och sen innanför. Hon känns så varm och jag märker först inte att hon gråter. Hon vill åka hem men jag ber henne att vänta till nästa tunnelbana. Nästa och nästa och vi står där i en halvtimme och gråter. Tillslut försvinner hon in i en vagn och åker iväg. Jag sätter mig på nästa tåg hem till henne. När jag kommer fram till hennes port är den låst. Jag sätter mig i snön utanför och väntar. En granne går in och jag slinker efter. Hon är inte där och jag åker hem till mina föräldrar och skär sönder mig med en sax. Jag tar en massa tabletter och lägger mig på sängen för att dö. Jag ringer till Anna för att berätta den goda nyheten, men hon svarar inte. Jag lämnar ett meddelande.

Pappa rusar in i rummet. Anna har ringt honom och varit orolig. Jag känner mig som om jag vunnit på Lotto. "Där fick hon för allt hon gjort mot mig", tänker jag medan jag domnar bort. Mamma tar en taxi hem från jobbet. Tillsammans åker vi till Huddinges psykakut. Den har stängt i effektiviseringens Sverige. Vi åker till den som finns kvar, St Göran. Det känns som mitt i natten för allt är svart utanför. Så som decemberkvällar är. På psykakuten råder det lugn. Vi sätter oss i väntrummet. Jag låtsas som att jag väntar inne på en frisörsalong. Innanför vinterjackan blöder jag fortfarande.

Det blir min tid att klippa mig och han som tar emot mig ser så snäll ut. Snäll och orolig. Han pratar med en lugn varm röst. Han är säkert underbetald men vill ändå rädda mitt liv. Han och jag går in i ett rum och jag sätter mig på en brits. Han frågar vad som hänt. Jag får inte riktigt ur mig orden. Tårarna och snoret väller ur mig. Och jag skäms. Jag skäms så jävla mycket. Skäms för vad jag just gjort mot mina föräldrar som älskar mig så mycket. Som jag tvingar den här situationen på. Jag borde ha kunnat tagit livet av mig på riktigt så hade de sluppit det här böket.

Han tittar på mig och säger att Anna aldrig kommer bry sig om jag lever eller dör, men mina föräldrar kommer gå sönder i sina hjärtan om jag försvinner. Nu skäms jag ännu mer. Hur kan jag utsätta dem för allt detta? Hur kunde jag förlora kontrollen. Jag trodde verkligen att jag hade lärt mig allt igen. Hur man äter och klär på sig. Sen rasade korthuset ihop. Jag tillät det. Jag tvingade fram det. Allt var bara jag. En sån kreativitet.

Om jag bara kunde få henne att älska mig igen. Om jag bara använde all min tankekraft till att komma på hur, men allt var redan för sent och tankarna för osammanhängande. Mina planer för sjuka och destruktiva. Man måste kunna släppa taget och gå vidare, men jag visste inte hur eller till vad. Jag höll fast vid minnena av vår tid tillsammans och skapade ett monster som åt av min förvridna hjärna.

Vad hade jag egentligen tänkt göra om hon hade varit hemma? Hade jag våldtagit henne? Dödat henne? Kastat mig för hennes fötter och gråtit som ett barn, "Lämna mig inte. Jag gör vad som helst."

När jag någon vecka senare blir utskriven från psyket bestämmer jag mig för att aldrig någonsin mer besöka de här trakterna inom mig igen. Jag börjar bygga murar. En tegelsten åt gången.

7 kommentarer:

  1. Så vackert.
    Ta hand om dig.

    SvaraRadera
  2. Sorgligt säger jag. Både slutet och stenarna. Ovackert.

    SvaraRadera
  3. När det skiter sig i mina relationer går jag gärna tillbaka till min första stora kärlek och återberättar vår historia, som en återkoppling till att jag varit i den här smärtan förut och faktiskt tagit mig förbi den.
    Allt går över.
    Glädjen, sorgen, smärtan, njutningen,
    allt bara passerar.

    Hela livet är en enda bergochdalbana.

    Jag tror förresten att stenarna är bra.
    Det är hälsosamt att distansera sig och göra sig kall. Det är så lätt annars att realtionen blir för dramatisk och tärande. Att man börjar använda varandra för att spela ut sina gamla issues istället för att stötta varandra som vänner.

    Snyggt med det politiska perspektivet som strålade igenom mellan orden också,
    du är en mycket skicklig retoriker!

    SvaraRadera
  4. Jo, det är lite det jag gör. Jag tänker ofta på hur illa jag varit däran när jag var yngre och inte hade fått den hjälp jag behövde för att lära mig att leva båda i med- och motgångar.

    Det kommer fler inlägg av den här typen de kommande dagarna, tror jag.

    SvaraRadera
  5. Coolt att folk läser så här långa inlägg btw!

    SvaraRadera
  6. så länge texten är genomarbetad och har ett skönt flow går det inte att slita sig.

    SvaraRadera
  7. Självinsikt...men det är väl lätt att vara efterklok, kanske. Du är annars underhållande och nu...jag vill inte säga rörande, men det är det ord som kommer först. Tack för att du delar med dig, i alla fall.

    SvaraRadera