onsdag 15 september 2010

Motorcycle Emptiness

Det är 2004 och jag är 23 år. Jag börjar gå i terapi igen. En gång i veckan. Varje måndag. Efter varje gång känns det sämre och i början kräks jag när jag kommer hem.

Jag bor i ett kollektiv med fem feministtjejer i tjugoårsåldern i en stor villa i Rotebro. De är väldigt genusmedvetna men släpper in mig i gemenskapen ändå. Vi har bara ett badrum. På morgnarna blir det stressigt att få tid till att duscha innan skolan och jag har svårt att gå på toan när det alltid är folk utanför. Jag har nästan jämt ont i magen.

Förutom terapin har jag fått mer mediciner. Verktyg för att bli piggare och verktyg för att kunna sova. Jag får svårt att vakna. Medicinen som ska göra mig piggare gör mig bara tröttare. Jag skolkar första halvan av varje dag på Nyckelviksskolan för att jag inte klarar av att ta mig upp ur sängen. Jag går Bild och Grafisk form, utbildningen jag drömt om sedan jag var 16 år, men allt går bara åt helvetet nu. Jag kommer in vid lunchtid och äter med mina klasskamrater. Jag klarar inte av att äta på egen hand och tjejerna i kollektivet är ofta borta på olika aktiviteter när de inte är i skolan. De är så drivna. Emma har gömt min mobiltelefon på min begäran för att jag inte ska ringa Anna ska den vara gömd i tre månader, så att jag inte ringer Anna. Jag försöker glömma hennes mobilnummer också. Det är svårt.

Efter skollunchen går jag upp och lägger mig över mitt arbetsbord och sover i nån timme. Lärarna vågar inte lägga sig i. Jag jobbar sen resten av kvällarna med skoluppgifterna och ritar serier. Jag tar sista bussen hem från Lidingö där skolan ligger. Repeat.

När helgen närmar sig får jag mer ångest. Jag gör scheman över aktiviteter att sysselsätta mig med. De är allt från att borsta tänderna, ta en promenad, till att bygga lite med Lego. Jag orkar inte träffa mina vänner. Jag finner ingen lust och ångesttrycket i bröstkorgen känns som tinnitus. Jag har slutat att gråta. Jag har slutat att känna något annat än trötthet och ångest.

Jag börjar träffa en tjej från en dejtingsajt. Hon är radikalfeminist och någon slags trädgårdsmästare. Vi gillar inte varandra, men är lika ensamma så för tillfället passar vi väldigt bra ihop. Vi träffas på helgerna och har sex. Hon ingår nu i mitt schema. Hon vill inte suga av mig.

Det kommer fram att hon fortfarande är olyckligt kär i en hippie från Holland. Tillsammans hade de en sommar försökt odla zucchini på en ö i skärgården. Det hade inte gått bra på något sätt.

Hon bor i ett stort kollektivhus i Hökarängen. Hennes säng är bara 80 centimeter bred så vi måste ligga och hålla om varandra om nätterna. Det känns alltid stelt. Jag kommer att återbesöka det huset flera gånger till under åren, men då med olika rollinnehavare.

En kväll hemma hos henne frågar hon om ärren på min överkropp. Jag bryter ihop och berättar om mitt självmordsförsök. Hon tröstar mig med dåligt sex och vi träffas aldrig igen.

5 kommentarer:

  1. Det känns som att jag borde säga ngt. Säga att jag varit där också. Det tog ett helvete att komma ur det och yada yada från att vara på väg att bli sjukpensionär som 20+ har jag gjort karriär som 30+ (men vem fan bryr sig om det? inte jag). Men det känns dumt att säga ngt för ibland är ord så jävla tomma och menlösa. Men jag läser, tänker och funderar iaf... så även om det står 0 kommentarer så är det inte 0 tankar. Okay?

    SvaraRadera
  2. Ja, det finns ju inte alltid så mycket att säga egentligen. Men tack för visat stöd. Det betyder något på riktigt faktiskt :)

    SvaraRadera
  3. skönt att du skriver av dig!

    det där med Nyckelviksskolan är lite som jag på Serieskolan. drömutbildningen som en inte ens pallar komma i tid till för att livet går under på alla håll och kanter. fast det har vi pratat om förut har jag för mig.

    Manic Street Preachers är för övrigt världens bästa band. på riktigt. fatta vad en gråtit till den där låten!

    SvaraRadera
  4. Uh, jag var nervös att det var lika töntigt som att lyssna på Kent.

    Resten kan vi ta på mailen.

    SvaraRadera
  5. tss det är väl inte töntigt att lyssna på Kent!

    SvaraRadera