torsdag 16 september 2010

Korthuset faller samman

2004 och jag älskar H. Där skulle sagan kunnat slutat med "Och så levde de lyckliga i alla sina dagar", men det här är sagan om mitt liv och jag är ingen prins.

Efter fem månader tillsammans bestämmer sig H's kompis för att flytta till Göteborg med sin kille. Jag berättar för kollektivet att jag tänker flytta ihop med H och hela kollektivet upplöses.

Eftersom jag inte kom in på Konstfack efter min misslyckade intervju jobbar jag vidare på gruppboendet. Hela mitt liv utspelar sig i Rotebro. Jag bor, jobbar och älskar där. Systembolaget, McDonalds, mataffärer och en leksaksaffär där jag kan köpa mitt Lego finns inom promenadavstånd. Jag slutar köpa busskort. Det är småstadslivet som gäller och jag trivs rätt bra med det till en början.

H går på en förberedande konstskola i Upplands-Väsby. Hon älskar det och utvecklas konstnärligt väldigt fort. Jag har lite svårt att acceptera hennes snabba utveckling och ger henne ofta hård kritik på de saker hon visar upp för mig. Hon slutar att visa mig grejer. "Hur ska du nu kunna utvecklas?", frågar jag surt.

Varje gång vi är och handlar i KOM Köpcentrum vill jag gå in och kolla på Lego på Barnens Hus. H tittar på barnvagnar. En dag när jag städar hittar jag en bok om graviditet undangömd i en av garderoberna. Jag retar henne för det.

Ibland åker vi till IKEA i Barkarby och äter lunch tillsammans och så går vi omkring och tittar på saker. Köper en del småprylar och tar med dem till vårt lilla bo.

Vi har en del problem med stökiga grannar som låter mycket och som förstör i trappuppgången. För H är sömnen otroligt viktig på grund av hälsoskäl. Men det är inte bara grannarna som inte respekterar hennes sömn. Jag vill gärna titta på teve sent på kvällarna och skratta åt David Letterman. H börjar hata mitt skratt. Varje kväll ber hon mig att komma och lägga mig samtidigt som henne, men jag går sällan med på det. Jag vill inte att någon ska säga åt mig vad jag ska göra. Jag är omogen. Jag vet mycket väl att jag gör fel, men av nån anledning gör jag det ändå. För att få makt.

Vi har två innekatter som kissar överallt. De kissar ner en massa fanzines som jag har i en sportbag. Jag blir arg och tar ut det på H.

Fan, hon går på konstskola men inte jag. Jag driver en serietidning och en annan webbtidning på nätet på min fritid, men ingen tycker att internet är på riktigt.

Hon går ut skolan och jag fixar jobb åt henne på samma gruppboende som jag jobbar på. Först är hon på en annan avdelning men sen jobbar vi en hel del tillsammans. Bara hon och jag. Det funkar väldigt bra. Vi är väldigt professionella. Varje kväll när vi gått utanför grinden så pussar vi varandra och går sen hand i hand hemåt.

H ordnar så att vi kan åka på bilsemester till Danmark. Mycket för att göra mig glad. Att jag ska få besöka Legoland. Jag kan inte hantera att hon bestämt det här. Några dagar innan avresa berättar jag för henne att jag inte vill åka på nån jävla skitresa till Danmark. Att jag inte kan förstå att hon kan vara så jävla dum som inte fattar att jag hatar att resa. Hon vill hela tiden göra fina saker för mig. Hon vill att vi äter middag tillsammans vid matbordet och inte i soffan framför Idol. Hon vill att vi går ut för att dricka drinkar tillsammans och hundra andra fina romantiska bra saker. Hon vill göra kärlek och inte bara förlita sig på att det är en känsla man alltid kommer ha.

Men jag låtsas som att jag inte förstår. Jag har fullt upp med att göra arbetsprover till Beckmans och under den här tiden får hon inte röra vid mig. Jag sover med ryggen vänd mot henne på min kant av sängen varje natt. Jag har den här helt vansinnigt underbara personen i mitt liv och jag bara gör ner henne hela tiden.

Vi åker till Danmark och det funkar rätt bra. Jag är väldigt glad den dagen vi är i Legoland och vi åker flera karuseller tillsammans. Vi åker hem till Rotebro några dagar senare. Till den grå vardagen.

Efter en kväll hos hennes föräldrar är vi båda ganska fulla. Hon får ont i fötterna av att gå i sina klackskor och när hon tar av sig dem råkar hon slå till mig i huvudet. Jag tar skon från henne och slår tillbaka. Hårt. Hårt mot hennes huvud.

Hon tittar på mig med skräck och springer in i lägenheten och låser in sig i sovrummet. Jag bankar på och ropar förlåt. Förlåt. Jag är ingen hustrumisshandlare. Jag är inte sån. Jag skulle aldrig. Förlåt. Aldrig någonsin. Jag föraktar sådana män.

Men jag har slagit henne. Det är sant. Det har faktiskt hänt.

Våra gräl blir mer uppslitna och förvirrande. De slutar alltid med att hon gråter okontrollerat. Hon blir den hysteriska kvinnan. Vi konstruerar henne. Jag blir den kalla mannen. Vi konstruerar honom. Det finns inga vinnare i våra bråk. Vi förlorar båda varje gång.

Jag kommer in på Beckmans och helt plötsligt är jag sällan hemma. Skolan tar all min tid. Skolan är viktigare än hon. Utbilda sig måste man och dessutom har jag kommit in på en mycket finare skola än den hon gick på. Jag är på pappret bättre än hon. I verkligheten är det tvärtom på alla andra plan.

En dag säger jag att jag vill flytta isär. Hon blir ledsen och vill inte gå med på det. Vi vantrivs allt mer i vår lägenhet. Av en djupt olycklig händelse får hon möjlighet att köpa en lägenhet i Sundbyberg billigt. Vi flyttar dit istället i nån slags desperat förhoppning om att allt kommer bli bättre.

Hon vill måla om och fixa. Jag har blivit trött på att gräla och tycker att hon ska sköta det där själv eftersom vi har för olika smak. Jag bryr mig inte om ifall det ska vara stockholmsvita eller elfenbensvita väggar i vardagsrummet. Jag målar ett lager med färg på den minsta väggen. Allt annat gör hon. "Det är ju hennes lägenhet", rättfärdigar jag det för mig själv och för henne.

Jag börjar i terapi igen, men får inte den hjälp jag behöver. Jag blir placerad i en KBT-grupp för social fobi. Jag fattar aldrig riktigt vad jag har där att göra. Jag vill kunna ge H kärlek. Att sluta ha mitt konstiga stolhetsbehov som gör att jag inte sänker garden. Köerna är för långa och privat terapi har jag inte råd med.

Hon kämpar vidare för att hålla vår kärlek vid liv men jag glider längre och längre ifrån. Skolan tar mer tid och jag är ofta trött och irriterad när jag kommer hem. Min tid är viktigare än hennes. Vi har nu varit tillsammans i två och ett halvt år.

En dag sitter vi och kollar på Filip och Fredrik på teven och som från ingenstans säger jag att jag vill göra slut. Hon blir förkrossad och jag blir själv chockad av vad jag just sagt.

Vi bor kvar i samma lägenhet i två månader till, fast i skift. De dagar hon jobbar bor hon hos sina föräldrar och de andra dagarna bor jag hos mina. Vår relation till varandra blir mer infekterad och trasig. En kväll blir vi tillsammans igen, men det varar bara i någon dag innan jag gör slut igen. Hon ser ut som om jag huggit henne med ett svärd rakt genom magen. Jag säger att jag inte älskar henne längre. Att jag aldrig gjort det. Att jag är oförmögen att älska och att jag inte förtjänar att älskas.

Det är inte sant att jag inte älskat henne, men min hunger efter överordning kräver att jag säger det till henne just då. Jag har blivit en man. Det är så här det är att vara en man. Tryck ner din kvinna. Slå henne med klubban och sätt dig sen och sura i grottan. Jag gick i fällan. Jag trodde jag var smart men det är jag inte. Jag är vidrig.

Det är murarnas fel. Jag byggde dem för höga och för tjocka. De stänger ute henne och håller mig som gisslan. Jag var en konstant sur och missunnsam pojkvän. Bara gradskillnader från en regelrätt hustrumisshandlare.

Det har blivit 2007 och våren känns som höst.

7 kommentarer:

  1. aj, det där kändes ganska djupt in i hjärtat. jag förstår bara inte hur du kan ha sådan insikt nu? det är väldigt fängslande och jag känner igen mig i väldigt mycket, kanske inte slåss med en sko... det är i alla fall otroligt fint att läsa om.
    hoppas du mår bättre nu förresten.

    SvaraRadera
  2. Det är ju en sak att ha insikt och en annan sak att sen handla utifrån den insikten. Tyvärr.

    Jag blir många gånger otroligt frustrerad och arg på mig själv för att jag inte lever enligt vad jag vet är rätt. Nån konstig egoism som slår fel ut. Jag vill att hon ska göra något för mig. Hon vill verkligen inte göra det. Jag blir jättearg, fast jag vet att jag inte har rätt att bli det. Så där som barn blir arga om de inte får igenom sin vilja.

    Det är jättesvårt att förändra sitt negativa beteende. Oftast är det lättast att ta till att vara sur och grinig och otrevlig mot sin partner. Många tar ut sina problem de har på jobbet eller i skolan etc på den de är tillsammans med. Det är enkelt liksom. Problemet är att den man älskar är den absolut sista personen i världen man ska ta ut de här grejerna på. Man måste hitta andra vägar för att få ut sin frustration på. Och det är inte bara för ens partners skull, utan för ens egen. För kärleken och allt det där fina. För att det inte ska gå sönder. För det kommer det annars att göra. Då står man där med facit i hand och ångrar allt.

    SvaraRadera
  3. Bra. Jag har inget mer att säga. Tyvärr. Men det var bra och viktigt.

    SvaraRadera
  4. Egentligen vet jag inte vad jag vill säga, men jag vill säga något. Jag känner igen mig i en del av det du skriver, att vilja men inte kunna - speciellt mot min mor, mindre mot motsatta könet. Det är en vidrig känsla att säga till sin kropp på skarpen och sen upptäcka att den inte lyder ändå.

    Fin skildring av din verklighet!
    /Ettan

    SvaraRadera
  5. Tack! Jag gillar din med. Som du kanske förstår. Annars hade jag ju inte varit här.

    SvaraRadera
  6. Jag tänker på hur det är när det inte fungerar för någon, hur en av människorna i en tvåsamhet är ett fel och den andra tror att människan är ett rätt.

    Att två gånger vara ett fel.

    Dina tillbakablickar känns.

    SvaraRadera