lördag 18 september 2010

Epilog

Jag vet inte om jag ska skriva så mycket mer om vad som händer 2007 och framåt. Det ligger för nära och dessutom blir det svårt att behålla anonymiteten för de två tjejer jag var tillsammans med under den tiden som gått sen dess, eftersom både är serietecknare. Och ni andra, jag vet att ni läser den här bloggen då och då.

Jag har skrivit de här inläggen för att en isvak har öppnats i min hjärna och minnena har varit tvungna att rinna ut. Minnen jag bestämt att jag glömt. Men vissa saker går inte att glömma. Bara gömma långt långt inne.

Tiden läker faktiskt flera sår. Ärren på min överkropp syns bara om jag blir solbränd.

Jag blir inte ledsen när jag tänker på mig och Anna. Hon gjorde rätt. Killen hon var otrogen med mot mig är fortfarande hennes kille och de älskar varandra. Vad skulle hon göra? Kärleken tog över och hon kunde inte motstå den. Det är faktiskt något fint och jag kan inte vara arg för deras lycka.

H träffade P rätt snart efter att vi separerade. Hon och jag tog en fika i somras och hon berättade om hur det gick till när de blev ihop. Sen gick vi och tittade på hans utställning med helt fantastiska målningar. Jag har träffat honom några få korta gånger. Han är jättesöt och verkar vara en riktigt bra kille. Tillsammans har de en ateljé längst ner i huset de bor i. H kom dessutom in på Nyckelviksskolan!

Ibland tittar jag in på hennes Facebooksida och läser de små gulliga inläggen P skriver till henne. Jag blir glad av att läsa dem. Jag är glad för deras skull.

3 kommentarer:

  1. Låt det rinna ut, visst så förstår jag att du tänker på de andra drabbade. Men du kanske ska skriva ner det på papper eller så? Framför allt så hjälper det att prata om det, i alla fall för mig, men det tror att du redan gör.

    Sorgen kommer ikapp en hur förtvivlat man än kämpar emot det. Du verkar vara så himla fin, Mikael. Du blottar ditt liv och skriver personliga och träffande reflektioner. Önskar att det fanns fler medvetna människor som dig.

    SvaraRadera
  2. Tack :)

    Nä, eller jag vet inte. Alltså, det känns bättre nu när jag fått skriva av mig. Jag gillar att vara sentimental lite då och då. Jag är inte så långsint längre som jag var när jag var yngre, så det är lättare att ta sig ur såna här känslolägen.

    Men man ska absolut inte vara rädd för att ha sorg ibland! Det är en väldigt viktig känsla.

    SvaraRadera
  3. Känns bra att man inte är den enda som har det såhär. Eller, inte exakt då, men det känns bättre att läsa om detta.

    SvaraRadera