söndag 18 juli 2010

Ibland minns även jag hur det var förut

Det är lite konstigt ändå. Jag skulle inte tro det själv. Ja, om det inte vore för att jag visste bättre. Att det var så. Alltså, jag bodde tillsammans med en flickvän i hela två år en gång i tiden. Det är ju ändå rätt vuxet och moget. Sånt folk gör liksom.



När pappa skulle hjälp mig flytta förra veckan så hittade vi det här bordet från IKEA. Han hade haft det ute i garaget i tre år tydligen. Nu står det hemma hos mig. Tekniskt sett är det inte mitt bord ens. Det är hennes.

Det enda jag har kvar förutom hennes gamla mensfläckar på madrassen som vägrar gå bort.

2 kommentarer:

  1. Jag vet, dom där jävla fläckarna är nästan värre än ärren på hjärtat, dom vägrar försvinna. /Ettan

    SvaraRadera
  2. en organisk gåva är den finaste gåvan. Vårda fläckarna ömt. <3

    SvaraRadera