lördag 22 maj 2010

Jag slutar. Jag skiter i detta. Detta är skit.

Jag har egentligen aldrig identifierat mig som en man.
Ja, jag har en penis och jag tycker om den och den verkar oftast tycka om mig, inte lika mycket som den kan tycka om andra, men jag känner ingen svartsjuka där. Jag känner bara inte att det sitter någon slags automatisk manlighet där.

Är man av sin natur man bara för att biologin säger det? Eller är det något man blir? Något man gör? Ett beteende?
"Idag ska jag gå ut och manna", typ? Vad gör en man? Vad är en man?

Jag har aldrig haft några manliga förebilder som jag känt att, "shit, så där vill jag också vara". Varken Stallone, Ingvar Kamprad, Morrissey, eller Fadde känner jag någon släktskap med. Jag kan inte komma på någon annan än min biologiska pappa, men det är bara för att han är just min pappa rent genetiskt. Jag identifierar mig dock inte med honom. Vi är väldigt olika personer.

Ända sen åldern då folk börjar klassas efter sexualitet har folk trott att jag varit bög eller bisexuell. Jag har inte bråkat med dem om det särskilt mycket för det fyller inget behov för mig att tillhöra just en sexualitet. Jag har hittills inte blivit kär eller tänt på personer som har penis. Jag föredrar bröst och fitta, men jag känner mig inte som en heterosexuell person.

Jag försöker inte säga att jag är transsexuell, bara att jag inte är en man. Jag är inte en kille eller pojke, kvinna, tjej eller flicka heller. Jag går inte med på det. Det är bara något alla andra prackat på mig och jag har inte bett om det. Jag lämnar tillbaka manligheten. Den har aldrig varit min ändå.

Jag är 29 år och jag orkar inte försöka anpassa mig efter en massa normer, eller bli på förhand dömd, för att jag ser ut som en man. Jag ser mig inte som ett offer heller, men det är sjukt svårt att stå emot omvärldens krav på en att vara på ett visst sätt, men resultatet är bara att jag blir obekväm i så otroligt många situationer där det förväntas att jag ska agera på ett särskilt vis pga mitt utseende och pga mina hormoner. Saker jag gör eller säger misstolkas utifrån hur jag ser ut. Det är tröttsamt.

Det är möjligt att min känsla av utanförskap har med någon slags störning i hjärnan, men i så fall är denna störning min vän och inte min fiende längre.

Hur är det med er andra? Känner ni ett starkt släktskap med andra som delar er biologiska könstillhörighet?

9 kommentarer:

  1. Word! Dagens bästa!

    Det är väl snarare mer läskigt med människor som identifierar sig och sätter sin mänsklighet i könet. Att ut- eller inväxt på kroppen är det som avgör hur jag som människa beter mig, vad jag vill, mina drömmar. Det känns ju lite så där småabsurdt och väldigt förlegat. Då kommer vi till en nivå där vi kan motivera för oss själva att våldtäkt är ok, de starkare styr över de svagare och det är ok för det säger biologin i primalskedet är ok. Då är det ok att slå ner folk oprovocerat, av precis samma anledning. Och då kommer jag in på min favorit, vad man äter... att motivera att man äter kött för "det har människan alltid gjort" är ju som att säga att att det är ok att våldta, slå ner folk och mörda för att vi känner oss lite hotade. För "det har människor alltid gjort". Det är ju att frånta sig ansvar, att säga att man är en idiot och inte kan tänka själv, inte kan fatta egna beslut och man styrs endast av drift och inte har ngt själv att tycka och tänka.

    Jag personligen anser att jag kan tänka själv, att jag kan styra mina handlingar väldigt ofta och att jag kan vara ansvarig för vad jag säger och gör. Att jag är människa och inte ett biologiskt kön.

    Vilket är jävligt jobbigt också. För det gör att jag måste skriva så här långa kommentarer som ingen bryr sig i.

    SvaraRadera
  2. Jag tycker det är bra att du skriver och jag tror folk bryr sig!

    SvaraRadera
  3. Jag håller helt med, jag har aldrig känt mig som en kvinna men inte heller som en man. När jag var yngre tyckte jag det var väldigt jobbigt, jag brukade prata om det med min dåvarande psykolog. Hon undrade om jag var transsexuell, men det är jag inte heller. Jag trivs bara inte i min könsroll, även om jag kan se väldigt tjejig ut.

    SvaraRadera
  4. Jag har alltid kännt en stark tillhörighet till kvinnorollen.
    Har åmat mig och kråmat mig så långt tillbaka jag kan minnas.

    I gymnasiet klippte jag håret kort och hade grabb-kläder. Band brösten så hårt att det gjorde ont och lekte mansroll.

    Nu vill jag nog helst vara människa... men ofta älskar jag att vara kvinna.
    Jag vet inte... Jag vill nog kunna byta hela tiden. Ständigt förnya mig och inte fastna i ett utseende eller ett sätt att vara på.

    SvaraRadera
  5. och WORD på Nina också! Svinbra skrivet!

    SvaraRadera
  6. Jag skulle väl säga att förmågan att ha penis m.m. utan att det känns illa är det enda det borde betyda att vara biologisk man, och tycker personligen det verkar super-awesome att kunna utgå från sin kropp på det självklara sättet. Men det är väl inte så att man identifierar sig med något om det är självklart för en: Få känner väl t.ex. att dom aktivt behöver identifiera sig som biologiska människor, eller ta ställning till att dom har händer.

    Ibland känns det helt bisarrt vilka metafysiska egenskaper folk lägger in i sina kroppar.

    Jag vet inte. Jag har s.k. "bytt" kön från kvinna till man, men jag vet inte om jag har fått några spännande insikter av det, eller vem det är jag ska identifiera mig med. Även om jag är nöjdare med min kropp nu så tycker jag att mansrollen överlag är mindre lockande, och det tyckte jag från början också. Män "får" ett mindre spektrum av gester och rörelser, tråkigare kläder, en beskuren del av världen som folk tror att man ska bry sig om, och konstiga ideal som försöker vara självförhärligande och självdestruktiva på samma gång. Att någon frivilligt skulle vilja ha allt det kan jag inte fatta.

    Jag klarar inte av att ta manligheten på allvar (eller kvinnligheten, för den delen).

    Jag HAR problem, ibland, med att förhålla mig till män runtomkring mig, eftersom jag tycker att jag gör ett så dåligt jobb att leva upp till min könsroll att jag förväntar mig att de Riktiga Männen ska genomskåda mig och att dom då ska bry sig. Jag blev sjukt förvånad när jag upptäckte många killar, födda som killar, som har samma problem. Något är fucked up där.

    SvaraRadera
  7. Vägen till mannens hjärta går genom snoppen!

    SvaraRadera
  8. din blogg är nog den bästa, just för att det är så skönt att hitta en kille som tänker bra saker. och säger dem.

    har nog aldrig känt något starkt släktskap med någon, egentligen. jag är född med penis och har ägnat mycket tid åt att tackla sönder andra män på grusplaner i januari, huggit ved, lyft skrot, rabblat filmreferenser, spelat elgitarr i ett garageband. och det har alltid känts bra, det är ju roliga saker allt det där. men det har aldrig fått mig att känna mig sådär manlig. jag har aldrig kunnat identifiera mig med manligheten, eftersom den är så förbannat korkad. inte heller med kvinnligheten, som också är lika korkad.

    så där känner vi väl ungefär lika samma, jag vill inte vara någonting någon annan lagt på mig, jag vill bara vara människa. inte hetero, bi eller trans, jag vill vara människa och få älska andra människor. bra så.

    SvaraRadera