fredag 15 januari 2010

En massa text om knark

Idag så satt jag och käkade en Big Mac-meny på McDonalds på Hornsgatan i lugn och ro och läste Stockholm City. Helt plötsligt kommer det fram en rätt sliten kvinna med en sån där skinnjacka med fransar på och ställer sig på andra sidan av det lilla bordet som jag satt vid. Det såg ut som att hon följde modet som gällde i 70-talets Farsta. Eller det nuvarande modet i Göteborg.
Hon började lyfta på grejerna som låg på min bricka (jag hade redan ätit klart), skakade på Big Mac-förpackningen och sen plockade hon upp en av mina servetter och började torka bordet med den. Sen torkade hon även runt lite bland grejerna på brickan och efter det började hon liksom zona ut för att mer och mer stå ihopvikt över bordet.
"Heroin", tänkte jag, för visst är det så där folk viker ihop sig när de tagit heroin?

Vid det här laget satt alla i restaurangen och stirrade åt vårt håll, och det var inte för att jag är världskänd serietecknare. Jag kände mig otroligt obekväm i situationen så jag jag vek ihop Stockholm City och tog på mig jackan och sen sa jag lite diskret till henne, "Det är en polis här inne" varpå hon piggnade till fort som fan och skyndade sig ut.

Jag vet inte om det är nån slags skräckpropaganda jag fått höra, men när jag utbildade mig till tågvärd för tio år sen så hade vi en kurs hos ett välkänt vaktbolag och där sa de att man skulle säga att polisen var i närheten, för det är typ det enda som funkar för att få heroinister som håller på att somna att vakna till. De blir enligt teorin oroliga för att snuten ska komma och sabba deras rus. Somnar de så kan de dö, men jag vet inte om det händer så ofta. Jag är ingen drogexpert.

Jag känner rätt många som röker gräs och tar en del andra droger då och då. Kanske tar majoriteten av min bekantskapskrets knark vid olika tillfällen, men jag tänker mig inte dem som knarkare eller pundare, även om de kanske räknas som det av vissa.
Eller jag menar, de står ju inte på plattan och ser helt sönderknarkade ut. Det är vanliga svenssons med jobb och högskoleutbildning som röker på lite till helgen. Det är nästan lika accepterat som att dricka öl.

Jag är uppvuxen med en nära släkting som är knarkare och har sett hur dennes liv gått från värsta lyxlivet till ren misär, och det har präglat min syn på knark rätt ordentligt. Visst, det finns säkert jättemånga som kan knarka hela livet och ha det toppen, som Keith Richards, men ens relationer till nära och kära kan bli rätt ordentligt uppfuckade.

Men jag vill inte vara någon PK-moralist. Om folk vill knarka får dom väl göra det, men tänk på att ställa högre etiska krav på dem du köper knarket av än vad jag ställer på McDonalds. Det är bra om det är närproducerat, arbetarna får organisera sig fackligt, ingen trafficking, ingen vapenhandel, inga mord eller att pengarna går till terrorism osv. Fair trade, helt enkelt.

5 kommentarer: