fredag 12 juni 2009

Ursäkta, vad kostar det här?

Vad är det egentligen som gör en framgångsrik?
Frågar man mig om jag tycker att jag är det, så är svaret nej.
Tänker jag efter så är det lite konstigt att jag svarar så.
Vilka framgångar har jag strävat efter att nå?
"Vad ville jag bli när jag blev stor?"
Jag ville ju bli serietecknare och jobba med serietidningar.
När jag var runt 10 år var mina idoler inte bara serietecknare som Todd McFarlane eller Jim Lee, utan även redaktörerna Marvel Christian, Jan El och Henrik von Doom.

Jag drömde om att gå på konstskola. Jag gjorde det. Jag gick till och med på designhögskola. Efteråt känns det precis som innan. Samma hunger finns kvar att lyckas. Behovet att bevisa något. Jag vet inte vad.

Är det kopplat till min relation med mina föräldrar? Jag är mellanbarnet i familjen. Min lillasyster är två år yngre än jag och fick all uppmärksamhet. Själv satt jag mest i ett hörn och ritade - drömde mig bort till andra världar genom teckningarna. Vi hade inga pengar heller. Papper och penna är en billig leksak vars enda begränsning är ens egna fantasi. När mina kompisar fick turtelsgubbar och transformers, så ritade jag dem istället. Jag hade fler actionfigurer än dem, skillnaden var bara att mina var gjorda av papper.
Men... Men jag ville ha den äkta varan. Jag var avundsjuk. Och jag skämdes för att inte ha det de hade. Första dagen i skolan efter jullovet var alltid ångestfylld för mig. Jag visste att fröken skulle fråga oss vad vi fått i julklapp och så skulle vi alla sitta där och redovisa vem som hade det bäst ställt. Vems föräldrar som älskade en mest. Inte för att pengar är ett kvitto på kärlek, men som barn kan man lätt tro det.

Det kanske är det där barnet jag hela tiden försöker bevisa något för. Men vad? Det verkar inte vara att jag duger som jag är i alla fall.

5 kommentarer:

  1. Det där med ågren inför skola efter julledighet och redovisning av julklapparna kan jag skriva under på. Det var inte kul.

    Jag kan skriva under på hela grejen egentligen. Känner igen mig mycket. Har inget svar.

    Min grej är att jag alltid ser till att vara en underdog, då slipper jag alla krav och förväntningar, även om jag egentligen vill vara i "rampljuset". Hm.

    SvaraRadera
  2. Ja, så är det.
    Man strävar alltid efter något mer och kommer aldrig i mål. För allt är ju relativt, jämfört med hur du har det nu lär ju något kunna förbättras. När det har förbättras kan något nytt gå bättre.

    Men hur logisk är detta tänkande egentligen?
    Mår man bättre och bättre ju äldre man blir hela livet?
    Nej, det gör man inte.

    Det är en konst, att kunna stanna upp, varje nöjd, och inte sträva efter mer.

    SvaraRadera
  3. Fällan ligger i att hela tiden sträva mot olika yttre mål - bli serietecknare, bli rik, bevisa saker gentemot andra, etc etc. Listan kan göras lång och bara en sak förenar dom: hur skimrande dom än förefaller kan dom aldrig bidra med beständig lycka.

    Det fina med detta är att vägen ut ur fällan är snudd på löjligt enkel och att alla har samma möjlighet att ta den vägen. Spendera tid i positiv ensamhet, ta reda på vem DU är innerst inne. Skala bort alla yttre attribut och se vad som finns kvar.

    SvaraRadera
  4. Jo, men varje sån kurs hos scientologerna kostar en rätt rejäl slant.

    SvaraRadera
  5. Senast jag kollade var det ännu inget företag som tvingade en att betala för att man inte gjorde nånting alls - inte ens scientologer...

    Problemet som de allra flesta har är att de inte vågar släppa taget om sina egna och andras fördomar om sig själva, och därför vet dom heller aldrig vilka de verkligen är. Och vet man inte det löper man väldigt stor risk att söka efter trygghet, kärlek och mening på exakt de ställen där man aldrig hittar dom.

    Hanterar du förresten alla obekväma sanningar med ironi? ;)

    SvaraRadera