tisdag 2 juni 2009

Till alla psykiskt sjuka

Jag undrar varför det är ett sånt tabu det här med att må dåligt psykiskt. Det verkar dessutom finnas ett uppdämt behov av att prata om att man mår dåligt, att man har ångest och att man tar mediciner. Det är något jag märkt bland mina läsare. Då och då i mail, eller i privata samtal, så berättar människor som jag aldrig träffat innan om sina problem och hur skönt de tyckte det var att läsa sista kapitlet i förra boken.

Det är för alla er som inte vågar prata om det här, ni som skäms och döljer det för er omgivning - som jag gör "Psykiskt sjuk". Även om boken inte kommer få er att berätta för andra om hur ni mår, så kanske ni ändå kommer få känna er mindre ensamma med det här. Jag vet själv hur det är. Jag skämdes jättelänge, men tillslut rasade alla murar och masker jag byggt upp samman. Det var en sån enorm befrielse. När alla visste så behövde jag inte längre oroa mig för att de skulle få reda på min hemlighet.

9 kommentarer:

  1. väl talat!

    att skämmas över att må dåligt är ett enormt hinder för att verkligen kunna ta tag i de verkliga problemen. och som du säger är det en enorm lättnad att våga vara helt öppen med det.

    att slippa låtsas är något fler borde pröva på, även inom andra områden än psykisk ohälsa.

    SvaraRadera
  2. Anledningen till att man inte vill berätta för andra att man lider av psykiska problem (depression, psykoser, borderline, AS, ångestsyndrom o.d.) är för att pöbeln är väldigt snabba med att döma ut oss sjuka som läskiga psychon som inte går att socialisera sig med, vilket inte direkt är så uppiggande. Då är man hellre tyst.

    SvaraRadera
  3. Ja, men varför vill man umgås med pöbeln? Hur sunt är det att vara del av en pöbel? Vad är det för vänner?

    SvaraRadera
  4. Behöver inte vara vänner, kan lika gärna vara t.ex. arbetsgivare på arbetsintervju.

    SvaraRadera
  5. "Sanning" segrar alltid över "Inskränkthet" i det långa loppet, även om vägen framåt inte alltid är spikrak. I praktiska termer betyder det att den arbetsgivaren är fel arbetsgivare att söka anställning hos.

    Med rädsla, inskränkthet och hat kan man förvisso komma ganska långt (och dessutom ganska fort), men räckvidden hos sanning och verklig kärlek är oändlig.

    SvaraRadera
  6. Jag tycker att det mest är att äta mediciner för sina psykiska problem som "pöbeln" tycker är förskräckligt och psyko. Man får gärna vara djup och ha ångest men om man äter mediciner är man illa däran. Det irriterar mig ofantligt eftersom många lider i onödan. Ibland känns det som att man inte känner någon som mår bra.

    SvaraRadera
  7. Jag har bara berättat om det för min pojkvän, eftersom han är den som mest påverkas.

    Alla andra lär väl tro att jag bara har hittat på en ursäkt för att bete mig så som jag gör ibland.

    SvaraRadera
  8. Jag håller med Anonym om sanning. Men jag vill varna om att man inte måste berätta allt och hela sin historia om problem i en arbetsintervju. Det är onödigt och gynnar nog en inte i de flesta fall.
    Bara för att man inte berättar allt när man blir tillfrågad betyder inte det att man inte talar sanning. Det är skillnad på att ljuga och att inte berätta allt. Det är bra att kunna se skillnaden i det. :-)

    SvaraRadera
  9. Jag tycker det låter som ett bra initiativ. Jag känner igen det där från en kompis men det ligger på en helt annan nivå. Har inte träffat henne på månader pga att hon mår dåligt. När vi väl träffas så slänger hon ut stup i kvarten ungefär "för det är väldigt jobbigt att vara deprimerad". Som om jag inte vet att det är det (som mått dåligt precis som henne och det vet hon). Känns lite som att hon försöker befästa för alla hon mår dåligt eller kanske ursäkta sig själv för att hon beter sig som hon gör. Den värsta sorten är som min f.d. vän som försökte skryta med hur dåligt hon mådde. Om jag mådde skit mådde hon alltid sämre än mig.

    SvaraRadera