söndag 10 maj 2009

Vad hände med min kompis?

Det här är egentligen rätt privat, men jag tänker skriva om det ändå, för jag har stört mig på det rätt länge nu.

Jag har en kompis som är tillsammans med en tjej jag hängde lite med sommaren 2007. Vi dejtade inte och vi var inte tillsammans, men vi hade alltså den typen av relation som kallas för "att hänga". Man är inte KK heller, men man träffas, äter mat tillsammans, går på bio, har sex, hånglar osv med varandra.

I alla fall. Jag har en kompis som är tillsammans med en tjej som jag hängde lite med sommaren 2007. Eller kompis. En kompis kompis som jag anser vara min kompis. En kompis är en person som man hänger med, men som man inte har sex med. Man får hångla med sina kompisar. Det är även vanligt att man super med sina kompisar. Så brukade jag göra med denna kompis. Jag saknar det.

I alla fall. Jag har en kompis som är tillsammans med en tjej som jag hängde lite med sommaren 2007. De kände inte varandra innan dess. De lärde känna varandra först ett halvår efter att jag och den här tjejen beslöt oss för att sluta hänga med varandra. Vi slutade att träffas, äta mat tillsammans, gå på bio, ha sex, hångla osv med varandra. Jag saknar inte det.

Eller jag saknade det ett tag. Hon åkte utomlands och jag stannade kvar i Stockholm och jag kände mig så otroligt ensam. En natt såg jag henne i vimlet på Riche. Hon var tillbaka i Stockholm. Eller nej, det var inte i den ordningen det hände. Hon mailade mig en dag när hon fortfarande inte befann sig i Sverige och skrev att hon skulle prata med en advokat om hon var med i "Till alla jag legat med". Jag hade skrivit på min förra blogg att alla tjejer jag legat med skulle vara med i boken. Detta var dock en ren PR-lögn, eftersom boken heter det den gör. Faktum var att jag redan var klar med boken sen flera månader innan och detta var något hon visste. Men hon blev väl orolig. Det är mänskligt att bli orolig över en sån sak. Jag klandrar henne verkligen inte. Det var jag som var barnslig. Och det som gjorde det mer barnsligt var att jag lätt mig bli provocerad över hennes mail om advokaten. Jag började alltså skriva till henne att hon visst skulle vara med i boken, fast det inte var sant. Jag ljög för henne för att medvetet göra henne ledsen.

Och det funkade. Hon blev ledsen. Jag var en skit. En jävla skit. Det är inte okej att göra en person man hängt med sommaren 2007 ledsen med flit. Men det är mänskligt att såra andra. Det händer i de flesta relationer. Det gör det kanske inte rätt.

Men jag träffade henne igen i vimlet på Riche. Först vågade jag inte prata med henne, men tillslut så kom hon fram till mig för att hon var mindre barnslig än jag och vi kramade om varandra och stod tätt intill varandra och pratade. Det kändes bra, tyckte jag. Någon frågade om vi hånglade, men det gjorde vi inte. Vi stod bara tätt intill. Hon frågade om jag ville följa med henne en bit på vägen hem till henne. Jag missuppfattade och trodde att hon menade att jag skulle följa med henne hem. Precis som så många gånger innan. Jag ville just där och då följa med henne hem, men jag visste ju nånstans att det inte var rätt. Det kanske var mänskligt att vilja göra det. Hon sa hej då och god natt och jag ställde mig vid busshållplatsen och började gråta. Jag vet, det var fånigt att gråta, men jag kände mig dum som hade missuppfattat det hela, plus att det kändes ju som ett nederlag att inte få följa med henne hem även fast jag visste nånstans att det inte var rätt.
Ehm... sen sms:ade jag ju så klart nåt surt fylle-sms att jag tyckte att hon var dum som hade misslett mig...

Min kompis som jag saknar, och med saknar menar jag inte att vi ska umgås varje dag, för det har vi aldrig gjort, utan jag menar att när vi ses på olika tillställningar så ska vi i alla fall kunna säga hej till varandra, måste ha fått just det här tillfället återberättat för sig av henne. Det och att jag med flit sårade henne via mail flera månader innan de ens kände varandra.

Senaste gången jag träffade honom var runt julen 2007. Eller det stämmer inte. Vi har setts även efter det. Men där runt julen 2007 så var vi på en fest tillsammans. Alla tre. De var inte tillsammans ännu. Jag vet inte om de kände varandra, men han och jag satt och drack stora mängder vodka. Eller om det var tequila. Jag minns inte. Jag kanske rökte hasch också. Jag minns inte. Det var väldigt kul i alla fall. Han och jag hade väldigt kul tillsammans och vi blev väldigt fulla tillsammans.
Sen gick han och hon och en till kompis iväg. Jag somnade på soffan.

Nästa gång jag träffar honom så är det på en releasefest på Café Edenbrog i Gamla Stan. Jag minns inte vilken bok det var fest för. Men de var båda där. Han och hon. Jag såg att de satt nära varandra och att de sen gick ut och hånglade. Det syntes att det inte var första gången de hånglade. Jag blev lite generad, men jag blev inte arg eller nånting. Jag tyckte kanske inte att det var helt toppen, men om jag minns det rätt så var jag där själv med en annan tjej som jag gillade minst lika mycket som jag gillade henne, så det faktumet mildrade mina svartsjukekänslor. Denna tjej hängde jag så klart bara med också.
I alla fall. Den här kvällen på Edenborg var den sista kvällen jag pratade med honom. Vi kramades när vi sa hej. Jag tror att han tyckte det var lite jobbigt att hon och jag hängt innan. Något hade ändrats mellan oss. Eller i alla fall i hans bemötande av mig.

Vi träffades på Small Press Expo 2008 igen. Eller vi träffades inte. Jag såg honom gå förbi. Jag ropade ut hans namn. Han kollade på mig utan att säga något och jag frågade hur läget var och han kollade på mig så där som tjocka tjejer i Jerry Springer kollar på en när man just förolämpat dem. Ni vet blicken. Den skar som is i mig.

Sen träffade jag inte honom förrens på Small Press Expo 2009. I år alltså. Bara för några veckor sen. Jag tjenade på honom. Det verkade som att han inte hörde, så jag la min hand på hans axel, så som man gör med vänner, och sa, "Hej, hur är läget". Han vände på sitt huvud och gav mig den där blicken igen kombinerat med blicken "vem fan är du?".
Jag visste inte hur jag skulle hantera situationen. Jag hade glömt bort att han gjorde samma sak 2008. Eller jag hade inte fattat vad han gjorde 2008, utan tänkt att han bara var stressad eller på dåligt humör den dagen.
Men nu fattade jag ju att han hade gjort ett ställningstagande mot mig utav nån anledning. Alltså kanske för att jag sårade henne för att jag ljög och sa att hon skulle vara med i boken, eller om det var för att hon knullat mig. Jag vet inte. Hade jag vetat att han ett halvår senare skulle vara arg på mig för att jag haft sex med henne så skulle jag aldrig ha gjort det. Eller jag skulle ha gjort det ändå, men jag skulle inte ha varit glad över att jag gjort det. Vilket jag är. Och det är mänskligt och förmodligen inte fel.

Han gjorde en till intressant grej senast vi sågs, eller om vi inte sågs. En gemensam kompis frågade honom om vi kunde få varsitt glas till vinet som det bjöds på. Det fanns inga rena. Han diskade två glas och var jättenära att ge mig det ena glaset, men la det i det andra glaset och gav dem till vår gemensamme kompis som fick ge det till mig. Det gick liksom inte för honom att ge glaset direkt till mig. Jag fanns ju inte.
Det här gjorde mig mest arg. Eller arg. Jo, jag blev arg på det sättet som man blir arg när man inte fattar vad som pågår. Det är frustrerande att inte förstå och då tar man till ilska som känsla. Jag gick därifrån. Och har sen den dagen under Small Press Expo haft de här tankarna som små törnar i bröstet. De borrar sig in i mig och de kliar och skaver och skär.

Spelar det någon roll det jag gjorde mot henne? Jag har sagt förlåt. Jag trodde allt var lugnt. Han har även brytit med andra av sina kompisar, och vi är alla lika förvirrade kring det här.

Det här är bara min version av det hela. Det finns säkert minst två till som är lika sanna.

6 kommentarer:

  1. Om man ska tro din version(som självklart är den enda jag vet) så verkar han vara en jävla tönt!Sådana "vänner" är det ingen idé att sakna. Och hon bruden verkar ju vara en surfitta,jag skulle önska att vi haft sex så att jag fick vara med i boken!

    SvaraRadera
  2. Jag trodde ingen skulle orka läsa hela inlägget för att det var så långt.

    Jag tycker inte illa om dem i alla fall. Jag tycker mest det är fascinerande att befinna sig i en situation som jag bara hört ska förekomma på högstadieskolor.
    Men sånt här går ju säkert över med tiden. Om några år är det nog lugnt. Man ska inte stressa.

    SvaraRadera
  3. Jag trodde inte heller att jag skulle orka läsa det men det var faktiskt ganska så intressant! Jo, jag vart också förvånad över att sånt här beteende följer vissa även i vuxen ålder! Men det är nog som du säger,om några år har du typ glömt det.

    SvaraRadera
  4. Nej, jag förstår inte varför människor väljer att gå runt och bära på ilska och bitterhet. Det är ju så mycket skönare att leva i den här världen om man sprider lite värme, vänskap och kärlek till sina medmänniskor.

    Jag ser det där bittra bubbla upp i min egen familj ibland också och det gör mig så ledsen. Så sjukt onödigt.

    PS Du borde BARA skriva sådana här långa inlägg. De är bäst. DS

    SvaraRadera
  5. Micke! Vi tar en fika och så snackar vi om det här och lite till imorgon. Hur låter det? Kram min vän.

    SvaraRadera
  6. Det här inlägget handlar om en tjej mer än en vän och utan någon som helst inblick i det hela är det ändå fullkomligt uppenbart att detta är DIN version, och därtill en version du själv inser inte är särskilt sann.

    Sorry, men någon var tvungen att säga det.

    SvaraRadera