tisdag 26 maj 2009

Jag orkar inte korrläsa det här

När jag växte upp i Vårby Gård så var jag aldrig någon. Jag var en sån där kille i skolan som ingen kommer ihåg några år senare. Jag var inte mobbad eller så, men jag var inte alls populär på något sätt. Jag var helt enkelt ingen.
I högstadiet hade hela det här med att plugga äntligen börjat släppa för mig. Det började gå bra för mig på proven och jag fick 4:or eller 5:or i de flesta ämnena.
Men jag hade ingen som helst självkänsla. Jag hängde med mina två kompisar som jag hade hängt med sen jag började mellanstadiet, och de var trevliga och schyssta (för det mesta, vi trackade varandra rätt mycket också) men vi hade väl inte riktigt samma intressen fullt ut. De var intresserade av att idrotta vilket jag tyckte var skittråkigt och jobbigt, men det var bättre än att vara helt ensam, så där stod jag och var skitdålig på basket och fotboll på rasterna. Det hjälpte så klart inte självkänslan.
Jag minns väldigt tydligt hur det var när jag var med mamma i Skärholmen för att köpa kläder. Kläderna var tvugna att vara billiga, för vi hade inte en massa pengar, och för mig var det dessutom VÄLDIGT viktigt att kläderna fungerade som kamoflage. Och då menar jag inte army-mönster, utan jag menade att klädernas funktion var att göra mig så osynlig i skolan som möjligt. Inga färgranna grejer, utan helst gråa plagg. Jag fick en jacka som såg ut som något någons tråkiga kontorsjobbande pappa skulle kunna ha på sig de sista veckorna innan han tillslut skulle bestämma sig för att hoppa från Västerbron för att han var så tråkig. Den tog jag på mig varje morgon och åkte till skolan. Samtidigt tittade jag avundsjukt på de populära kidsens coola hiphop- och kickersoutfits. Jag ville nog gärna få vara med i deras gäng, men jag var alldeles för blyg och dessutom hade jag fått min sociala status bestämd redan när jag gick i ettan på lågstadiet.

Nu så här i efterhand vet jag inte om jag skulle vilja haft det på något annat sätt. Jag har träffat på några av de som jag gick i högstadiet med. Vissa har det gått bra för och andra har det gått mindre bra för. Det verkar inte ha spelat så stor roll om de var populära då eller inte. Förut trodde jag att de som var populära då skulle ha fått sin tid då och att jag skulle få den senare i livet, men jag vet inte. Det verkar inte funka på det viset.

Jag gick ut högstadiet och började sen gymnasiet på annan ort och där fick jag chansen att uppfinna ett nytt jag som jag trivdes bättre med. En reaktion från den gåa ungen. Jag började färga håret blåsvart och använde kajal, mascara och glitter runt ögonen, toppat med ögonskugga i olika starka färger. Jag började köpa alla mina t-shirts på tjejavdelningarna för de satt tajtare och var färggrannare.
Jag skaffade nya vänner. Jag fick ha sex. Jag började få gå på fester och jag började dricka.
Det är konstigt ändå, på många sätt var allt mycket roligare och finare och bättre i gymnasiet än tidigare, för jag började utsätta mig för en massa saker som jag inte vågat innan, men samtidigt så var gymnasiet min absolut mest olyckliga tid i mitt liv. Jag grät mig själv till sömns varje kväll och jag skar och rispade mig och jag åt nästan ingenting.

Jag är ingen av de här personerna längre. År av terapi har bestulit mig på dem.

6 kommentarer:

  1. låter inte ett dugg likt mig, men det låter som en väldigt vacker människa.

    korrläsning schmorrläsning,
    det var perfekt från första ordet till sista. Ärliga texter behöver sällan korras.

    this is tha shit.

    SvaraRadera
  2. Sånt här är ju bra, som sagt. Men jag tycker att det är lite ont om bilder på nya bloggen.

    SvaraRadera
  3. bilder schmilder!
    det är i texten själen blir levande!
    Meeen tecknade bilder iofs... deeet vore nått...
    mikael KAN ju faktiskt rita, så det borde han ju bjuda på ngn gång...

    SvaraRadera
  4. Ah denna gymnasietid... minns hur det var att anstränga sig så hårt med att skapa en ny identitet, en som för en gångs skull skulle synas eller utmärka sig på något sätt.
    Och jag ansträngde mig hårt för att min ADHD skulle överskugga Asperger. Man blev mer spännande då liksom tyckte jag.

    Hoppas din terapi går bra. Good luck with that!

    SvaraRadera