söndag 17 maj 2009

En gång kände jag din kuk mot mitt lår. Du sa att du var poet.

Världens mest långasamma söndag. Eller det finns ju nåt skönt med söndagar, att man inte måste göra något. Man måste ju inte ens gå i kyrkan längre.
Jag gick ut och satte mig vid strandkanten här i Hornstull som vätter mot Stadshuset och när jag satt där så tänkte jag på ifall jag skulle kunna bo där, precis på den platsen, men så kom jag på att det skulle bli för kallt på vintern. Jag tänkte också på hur länge jag skulle kunna sitta där (om jag fick mat) innan nån skulle komma och döda mig.

Jag borde har ritat idag, men jag gjorde inte det. Detta faktum har närt mig med obeskrivlig ångest hela dagen. Jag vågar inte ens titta åt hållet där mina pennor ligger.

Oh well, de dåliga dagarna följs ibland av de bra. Jag ser ljuset i denna tunnel. Allt kommer att ordna sig. Allt är underbart.

2 kommentarer:

  1. Namnet på din blogg tilltalade mig något oerhört. Efter att skummat igenom bloggen lite snabbt så får jag nog lägga till den ibland favoriter.

    SvaraRadera
  2. Hej Mikael! Här kommer lite uppmuntrande och peppande ord från Julie Doucet:


    it is VERY important to work work work.
    often talented people don't understand that,
    they assume that the world will fall to their feet,
    that they will be discovered and that's it.
    i have seen so many talents being wasted,
    such artists becoming terribly bitter at 30 because
    of their unsuccess, and giving up...
    discipline is something
    you learn, it is not given to you when you're born
    (at least not to me!)
    so yes, draw draw draw!


    Visst är hon bäst?!
    mmmm ^_^ mon cherie Julie <3

    SvaraRadera